Misslyckande! Fiasko! Så löd många av tidningarnas rubriker efter de svenska simmarnas OS-insatser i Beijing. Stämmer då detta? Visst, vi var i stort sett inte i närheten av någon medalj och lyckades endast åstadkomma ett fåtal finalplatser. Däremot lyckades vi nå målet med tio nya svenska rekord - totalt slogs 14 svenska rekord – och många lyckades slå prydliga personliga rekord. På så sätt var OS inte ett misslyckande, men poängen är att personliga och svenska rekord med ett par tre tiondelar står sig slätt i jämförelsen med andra nationers prestationer då dessa fullständigt massakrerade tidigare noteringar. Där ligger skillnaden! Då kan man alltid fråga sig; varför lyckades inte vi med det? Svaret på detta kan kanske bara varje individuell idrottare ge.
Personligen är jag nöjd med vissa av mina resultat, men jag hade definitivt hoppats att kunna göra bättre ifrån mig. Även om jag lyckades bra på 100 meter frisim med ett nysatt svensk rekord blev min specialdistans 200 meter frisim däremot en besvikelse. Min analys till detta är att min kropp inte var hundraprocentig eftersom jag varit drabbad av sjukdomar till och från under hela 2008. Detta fick jag även bekräftat vid hemkomsten till Sverige genom ett besök hos en specialistläkare som konstaterade att jag under en längre tid haft en kraftigt svullen polyp som försvårade syretillförseln till musklerna. Detta påverkade framförallt återhämtningsförmågan, vilket tydligt visade sig under OS-tävlingarna då jag bara orkade prestera ett bra lopp per dag. På ett OS är detta inte tillräckligt. Detta är naturligtvis ingen ursäkt eller bortförklaring och inget jag kan ändra på. Självklart känns det dock tråkigt att inte ha kunnat prestera på topp i den tävling jag satsat så hårt på under de senaste fyra åren. Den lärdom jag dragit av detta är att bättre lyssna till min kropps signaler och inte bara köra på som vanligt trots att jag känner att något kan vara fel. I denna aspekt är jag mycket självkritisk. Jag borde ha varit bättre på att lyssna på kroppens signaler och inte visat rädsla inför att stå över träningspass i tron av att detta skulle försämra mitt träningsupplägg. Nu gäller det dock att fokusera på framtiden och se till vad jag kan förändra och framförallt förbättra i min fortsatta satsning. Samma sak gäller för svensk simning generellt. Vad kan och framförallt, vad bör förändras inom den svenska simsporten så att vi i framtiden lyckas ta tillbaka positionen som en världsnation?
Först och främst måste vi se till hur situationen för svensk simning ser ut idag. De ekonomiska resurserna är ofta knappa med många ideellt arbetande eldsjälar. I praktiken medför detta stora träningsgrupper med liknande träningsupplägg för alla. Individuell anpassning med specialiserade träningsupplägg, alternativa träningsformer samt mental träning förekommer alltför sällan. Det är idag endast ett fåtal av oss svenska simmare som är privilegierade att ha möjlighet till allt detta. Generellt kan man säga att inställningen ”alla gör lika” idag genomsyrar svensk simning i allt för hög grad. Jag menar att denna ”svenska modell” inte är tillräckligt konkurrenskraftig i internationella sammanhang.
Hur ska vi då göra för att kunna ta vara på alla unga svenska talanger som finns i landets simklubbar? Jag anser att dessa talanger skall ges möjligheterna att skilja sig från gruppen genom tidig individuell anpassning. Gallringen måste bli tydligare och prestationskraven högre och samtidigt också vävas in tidigare. Varje klubb måste våga särbehandla de mer talangfulla simmarna. Det måste satsas mer och framförallt i tidigare ålder på ett mindre antal utvalda simmare. Ett talande exempel är Michael Phelps som redan som 11-åring fick en egen tränare. Nu är Phelps ett extremfall, men han har vid flertalet tillfällen betonat den fördel det varit att under lång tid specifikt kunna anpassa sitt upplägg tillsammans med sin tränare och då med hänsyn till Michaels egna behov och förutsättningar. Så här tolv år senare har det tydligt givit också resultat. Tänk om våra svenska simmare kan få samma möjligheter!
Ska mer individuell anpassning införas krävs det också en motprestation från den enskilda simmaren, då i form av resultatkrav. Genom detta införs ett regelbundet återkommande tävlingsmoment vilket på sikt kommer att ändra grundinställningen till att kunna prestera vid flera tillfällen. Naturligtvis måste det fortfarande alltid kännas roligt att träna och tävla, för att lyckas måste man älska sin idrott. Förr eller senare kommer dock alltid varje enskild idrottare att utsättas för stora påfrestningar, stress och ibland prestationsångest, och ju tidigare man vänjer sig vid detta desto snabbare och bättre kan man då hantera dessa situationer. I denna aspekt är det emellertid av stor vikt att jobba med det mentala. Visst ska resultatkravet finnas, men det är i stort sett omöjligt att alltid lyckas. Dagens simungdomar ska även lära sig att det är okej att misslyckas och att detta kommer att inträffa. När detta sker måste de finnas ledare som på rätt sätt kan ta hand om den besvikna idrottaren och som mentalt hjälper denne tillbaka. Stödet vid sidan av bassängen kan utgöra den skillnad som innebär att man blir starkare mentalt och då också utvecklas inom sin idrott. Det handlar om att lära sig lyckas genom att ibland även våga misslyckas. Hjälp och stöd inom detta område är något som jag själv saknade när jag som tonåring började etablera mig i simmareliten. Det var inte förrän jag var 22 år som jag kom i kontakt med en mental coach och detta skedde då helt på mitt eget initiativ. Min åsikt är att mental coachning skall införas som ett kontinuerligt inslag i varje elitsimmares träning och vardag. Detta kommer att hjälpa varje enskild individ och då inte endast inom simningen utan även i livet som helhet.
Inställningen bör förändras så att man tydligt visar för alla att det inte är något fult att vara bättre än andra. Sverige, landet lagom, måste inse att alla inte är lika, vissa är större talanger än andra och då måste dessa ges möjligheten att på egen hand utvecklas. Inslag av mental träning bör också införas tidigt i simmarkarriären. Om prestationskraven skall höjas kommer detta att innebära en högre press på den individuella simmaren och då måste denne ges möjligheten att få hjälp med hur man hanterar denna ökade press med högre ställda förväntningar. För att nå internationella framgångar måste alla lära sig hantera detta och ju tidigare detta införs i träningsschemat desto snabbare och bättre kommer varje individ att lära sig vända nervositet och press till något positivt, och då också växa av detta. Ska vi i framtiden kunna producera toppsimmare måste vi, tror jag, inspirera unga simmare att våga satsa och få tränare och ledare att förstå att särbehandling inte måste vara något negativt, annars kommer vi att hamna längre och längre efter övriga nationer.
Hur skall då denna övergång göras möjlig? Ja, helt problemfritt är det naturligtvis inte. Redan beträffande särbehandlingen kommer röster att höjas eftersom detta så tydligt strider mot det svenska idealet att alla ska få samma möjligheter och resurser. Vi måste våga frångå detta. Det största hindret stavas dock pengar. Med dagens ekonomiska resurser inom våra svenska klubbar är en sådan omställning i stort sett omöjlig att genomföra. Det finns helt enkelt inte ekonomiska medel att finansiera både en topp och en bredd. Det är här som SOK och Svenska Simförbundet ska ta sitt ansvar. Tillsammans måste de arbeta fram en plan för hur en omställning hos klubbarna skall kunna finansieras. Sett till det mediala intresset kring simningen som sport så finns det mycket att förbättra beträffande sponsor- och reklamintäkter. Enligt SVT var simningen, näst efter friidrotten, de sändningar som lockade flest tittare under hela OS. I USA slogs tittarrekord när miljontals amerikaner följde Phelps guldjakt. Simning är hett, det gäller bara för oss i Sverige att bättre förmedla detta. Jag anser att vi kan ta stor hjälp av våra folkidrotter, ishockey och fotboll. Där lyckas till och med små föreningar få ihop en god ekonomi med hjälp av relativt stora sponsorintäkter. Vad kan vi lära oss av dem? Jag anser att vi måste se utanför de traditionella ramarna.
Om inte så sker kommer vi i framtiden att få mycket svårt att hävda oss på de stora internationella mästerskapen. Jag är däremot övertygad om att svensk simning kan nå tillbaka till världstoppen. Det gäller bara att våga tänka om och inte tveka inför att testa nya upplägg och lösningar. Detta är något jag mycket gärna vill vara delaktig i att driva framåt!
Josefin Lillhage
